Finns det hierarkier inom fotografin?

Hur hierarkierna ser ut inom fotografin är något som legat och skvalpat i mitt bakhuvud under en längre tid. Den först frågan, den som inleder dessa funderingar, är naturligtvis retorisk. Vi ingår alla och i alla sammanhang i hierarkier, hierarkier finns där människor möter varandra. De är inte alltid lätt att genomskåda och avtäcka, speciellt svårt är det att avtäcka dem när en sitter högt upp i en hierarkin. Själv sitter jag inte speciellt högt upp i den fotografiska hierarkin.

När jag talar med vänner som inte är fotografer förstår jag att de hierarkier jag kommer att skriva om här är utanför deras erfarenhet och därför står de ofta oförstående inför min känslighet inför dessa hierarkier. Att det inte skulle var ‘fint’ att fotografera bröllop, skolfoto eller mäklarbilder är något jag uppfattar i relation till andra fotografer. Den vardagliga fotografin som vänder sig till en kund som är en privatperson verkar ha lägst status. Men också mäklarfotografierna verkar finnas med på denna lista. Varför är det så? Bilder tagna för tidningar och magasin har en större dignitet. Här tror jag att den dokumentära nyhetsbilden har större värde än den mer kommersiella bilden tagen för ett flashigt reportage i en tidning. Det kan också vara både ock – då det senare ger mer klirr i kassan och pengar är makt, makt får dig att klättra i hierarkin samtidigt ger den dokumentära reportagebilderna fotografen en större trovärdighet och detta ger också fotografen ett värde, som inte är direkt knutet till pengar. Blir du publicerad i rätt tidning blir du dessutom synlig och det är viktigt i vårt samhälle. Vem som anses ta bra bilder är också viktig. Men jag tror inte att det är så enkelt att någon är duktig och en annan fotograf inte. Däremot handlar det delvis om att utmana gränser och göra något nytt, hitta ett nytt perspektiv, som precis lagom bryter på normerna. Individualitet står högt i kurs i vårt samhälle, men bara individualitet inom vissa gränser.

Handlar därför hierarkier inom fotografi om möjligheter till frihet? Handlar det om tankar om huruvida någon går att köpa eller inte? Att vara så attraktiv att en är fri från ekonomiska band, eller att en inte låter sig styras av ekonomiska incitamenten verkar vara idealet inom fotografin. Samtidigt förutsätter det ju delvis att du ska ha tillräckligt med pengar för att kunna vara just det – oberoende. Dokumentärfotograf eller konstnär som arbetar idébaserat och dessutom har vunnit anseende ser ut att vara vårt ideal. Att låta sig köpas för att fotografera bröllop eller mäklarbilder bemöts med ifrågasättande, i det fotografiska kollektivet. Litteratur om fotografi handlar sällan om bröllopsbilder och än mer sällan om mäklarbilder utan oftast om dokumentärfotografi eller konstfotografi. Det verkar som det bara är i ett historiskt perspektiv som bröllop tas upp i diskussionen. Den kommersiella fotografin utanför modefotografin verkar aldrig få plats. (Modefotografin är så vitt jag förstått den högst betalda fotografin utanför enskilda konstnärliga fotografiska utövare) Varför är det så?

Konsekvenser som jag upplever av dessa oftast outtalade hierarkier är stämningen i ett rum bland fotografer eller ambitiösa amatörer, de reagerar negativt på om jag berättar att jag fotograferar bröllop och mäklarbilder. Det passar inte riktigt in i finrummet. Det passar inte riktigt in i mitt finrum heller, för jag är en del av det fotografiska kollektivet och påverkas av dessa tankar.

Ett Svar to “Finns det hierarkier inom fotografin?”

  1. Pia Nyström skriver:

    Hej Inga!

    Tänkvärt! Det är intressanta reflektioner du gör.
    Kanske det kommersiella anses som finare. Modefoto har väl alltid varit ganska välbetalt. Min husgud Robert Doisneau jobbade ju med det också, men det är ju hans gatufotografier från det forna Paris han är berömd för.

    MVH
    Pia

Lämna ett Svar