Individuallitet och bröllopsbilder

Under femton år har jag fotograferat bröllop. Önskemålet för hur en bröllopsbild skall se ut under den här tiden har delvis förändrats. Kanske beror detta främst på övergången från analog till digital teknik och den relativa frihet som följer med den digitala tekniken. Trenden att dokumentera bröllopet istället för att bara ta porträttbilder i studio och ta porträtt utomhus kommer tidigare än det digitala fotografiet och har sin upprinnelse i USA, men det stora genomslaget för bilder utomhus både porträtt och dokumentärt verkar ha skett i och med det digitala på den Svenska marknaden.

Det har under de senaste tio åren funnits en önskan om individuella bilder. För några år sedan fick jag alltid den förfrågan. ”Vi vill ha individuella bilder, inte traditionella” vad jag tolkade in i detta var att brudparet inte ville ta sina bilder i en studio och som de sa ”vi vill inte se uppställda och stela ut”. Vad de egentligen menade vet jag fortfarande inte, eftersom de inte själva kunde definiera var det individuella stod för mer exakt. Det blev inte bättre av att jag upplevde det som de oftast valde ut de bilder som var de mest traditionella efter fotograferingen. Idag hör jag inte detta längre, kanske har det att göra med att studiobilder blivit ovanliga. Det vill säga om det är tolkningen av ”traditionellt” och ”stelt”. Samtidigt upplever jag det som traditionen blivit central igen då brudparen talar om sitt bröllop. Det är viktigt att följa de förväntade stegen i ritualen. Ofta hör jag brudpar ställa oroliga frågor till varandra och sin omgivning om huruvida det ena eller andra är rätt, alltså om det är i enlighet med traditionen. Som en parantes till detta kan tilläggas att fotograferingen tillhör den informella delen av ritualerna runt bröllopet (jmf Knuts 2006:102).

Även om det finns eller har funnits en uttalad önskan om individuellitet i bröllopsbilderna är bröllopet en ritual och i ritualen ingår det igenkännbara. Två människor genomgår en rituell passage inför världen, en ritual som visar att de binder sig till varandra och lovar evig kärlek (även om vi vet att dessa löften sällan håller). Två människor förväntas samtidigt vara kära, lyckliga och allt för varandra och detta ska speglas i bröllopsbilderna. Bilderna blir ett bevis för att brudparet var lyckliga denna dag då de säger ja till varandra, bilderna kan ses som ett minne men också ett rollspel där brudparet intar sina förväntade roller och visar upp sin lycka över sin förening inför världen.

Uttrycket i bilderna har förändrats över tid, även om uttrycken i bilderna är sega strukturer. Samtidigt vill jag påstå att det är föreställningar om kärlek, bröllop och lycka som speglas i bilderna. Föreställningar runt en rit, föreställningar runt tvåsamhet och romantisk kärlek.

Under 1900-talets första hälft speglar bröllopsbilderna sällan lycka. Här står istället två människor bredvid varandra och ser in i kameran. Bilden visar upp två människor som ingått äktenskap, om de är lyckliga över detta eller inte visar inte bilderna. Eva Knuts som skrivit om bröllops menar att bröllop hade en annan betydelse under det tidiga 1900-talet, då kunde bröllopet mer förstås som en social konstruktion där man förenade två släkter. Den romantiska kärleken var inte central, även om föreställningen om romantisk kärlek inte är något nytt påfund. Under 1900-talets andra hälft blir bilderna mer intima, parallellt med att den romantiska kärleken blir central. Paret på bild visar allt mer det vi tolkar som kärlek, blickar, närhet, kyssar, huvuden tätt ihop. Är detta att tolka som individuallitet? Är det vad brudparen menar när de säger att de vill ha individuella bilder? Bilder där deras kärlek för varandra syns, där de fokuserar på varandra istället för på fotografen? Eller handlar det om att de vill att jag som fotograf ska fånga just deras speciella känsla för varandra?

Vid fotograferingsögonblicket finns också en annan aspekt att ta hänsyn till och det är förhållandet till fotografen, kameran och situationen. För 100-år sedan föreställer jag mig att den relationen ofta såg annorlunda ut än idag för de flesta som blev fotograferade. Exponeringarna var få och allvaret i situationen speglas därför i bild.

Kanske har bilderna blivit något mer individuella under 2000-talet baserat på att brudparen idag främst fotograferas ute och platsen får definiera deras identitet. En annan ingång skulle kunna vara mängden av bilder som tas, som i sig kan ses som en att det finns fler möjligheter att fånga det som är specifikt för ett par som utför denna ritual. Begränsningen för fotografen ligger i att det måste gå att förstå bilderna som bröllop och att bilderna inte går att ta om en annan dag.

Jag skulle vilja påstå att önskan om att ta individuella bilder står i ett motsattsförhållande till önskan om att ingå i en tradition, gränserna för bröllopsbilder är därför svåra att tänja på då det viktiga med bilderna är att de ska gå att förstå som bröllopsbilder. Frågan kvarstår dock vad har brudparen egentligen menat med att de vill ha individuella bröllopsbilder och hur långt kan en töja på gränserna när en fotograferar bröllop? I mängden av bilder går det att töja gränserna ganska långt om en ser bilderna som en sammanhållen berättelse eftersom bröllopstillfället är fyllt av symboler som vi tolkar som bröllop. Det skulle vara roligt att dag experimentera med var gränsen går i en situation där det inte är skarpt läge, vilket är fallet vid en bröllopsfotografering, vilket i sig är begränsande. Inget får gå fel denna dag så full av förväntningar.

Lämna ett Svar